Warszawaupproret sensommaren 1944 skulle befria den polska huvudstaden från de nazistiska ockupanterna. Samtidigt skulle det skapa manöverutrymme åt den Londonbaserade exilregeringen, som såg sitt lands framtid hotat av det framryckande Sovjetunionen. Det var en åtgärd lika desperat som heroisk – upproret, som varade i 63 dagar, slutade med nära 200 000 människors död. Det lade Warszawa i ruiner, alltmedan öst- som västmakterna stod och tittade på.

Frågan om hur det centraleuropeiska Polen skulle styras den dag kriget var slut hade aktualiserats efter Tysklands förlust vid slaget om Stalingrad 1942–43. Röda armén ryckte med stormsteg fram mot Berlin och polackerna ville för allt i världen inte hamna inom den sovjetiska inflytelsesfären.

I ett desperat försök att rycka åt sig det politiska initiativet gav exilregeringen, som satt i London, order om en resning i Warszawa. Om den polska motståndsrörelsen, Hemlandsarmén (AK), utan hjälp utifrån, det vill säga från öst, lyckades driva ut den nazistiska fienden ur huvudstaden skulle Londonregeringen betraktas som Polens befriare och segerherrar. Kampen om den politiska makten skulle därmed vara avgjord.

Under ledning av generalen Tadeusz ”Bór” Komorowski utbröt Warszawa­upproret – under kodnamnet ”Stormen” – den 1 augusti 1944. Det blev ett katastrofalt misslyckande.

De två viktigaste förutsättningarna för en framgångsrik väpnad revolt är överrumpling och en, åtminstone delvis, lamslagen fiende. I Warszawa fungerade varken det ena eller det andra. De nazistiska ockupanterna hade på förhand fått kännedom om upproret, som därmed inte alls fick den överraskningseffekt som motståndsmännen hoppats på.

”Som väntat har det polska upproret börjat”, konstaterade nazisterna den 1 augusti. Den nazistiska fienden var aldrig ens temporärt lamslagen. Polackerna kom att göra otaliga misstag och felbedömningar, men ingen kan ta ifrån dem kuraget och hjältemodet i denna kamp mellan David och Goliat.

”Försvara Warszawa till varje pris!” löd Hitlers entydiga order. Hitler visste att floden Wisla var ett av de sista naturliga hindren på vägen till Berlin. Efter Wisla återstod för Röda armén endast ett par mindre floder och därefter – raka spåret till den tyska huvudstaden